Idag i VLT kan ni läsa en debattartikel vi skrivit om Migrationsverkets nedläggning av Flygskytten, Signalisten och andra tillfälliga flyktingboenden.
Det har kommit till vår kännedom att alla asylboenden i Västerås ska stängas och de boende ska flyttas någon annanstans. En del gläds säkert åt det – vi tycker det är förkastligt.
Vi visste att asylboendena som startade främst under 2015 var tillfälliga, men vi anser att själva förfarandet, att med kort varsel ge beskedet att flyktingboenden ska stängas, innebär ett slag i ansiktet på de nyanlända och på civilsamhället som arbetat idogt för att hjälpa dessa människor på olika sätt.
Likväl är det ett enormt slöseri med resurser, ekonomiska såväl som mänskliga att tvinga människor att bryta upp från sammanhang som språkstudier, praktik och skola. Igen. En liknande situation skedde i höstas när 95 ensamstående från Signalisten skulle skickas till Kiruna och Svappavaara med kort varsel.
Vi bör också se på detta beslut mot bakgrund av situationen i världen. Kriget i Syrien pågår med samma oförminskade brutalitet som tidigare. Människor flyr Syrien och från konflikt och förföljelse i andra delar av världen. Under 2016 dog runt 5000 personer på Medelhavet när de försökte komma till säkerhet, rapporterar IOM (Internationella migrationsorganisationen). Det är en ökning sedan 2015 med över 1000 personer. Sverige har försvårat för människor att söka en trygg framtid här. Men behoven kvarstår.
Nu stängs alltså asylboenden i Västerås och människor flyttas till okänd ort i Sverige i ett läge när flera fått uppehållstillstånd och väntar på boendeanvisning, När de som nu har fått inbokade tider för intervju i februari hoppas att deras långa väntan på kanske 14-15 månader snart ska få sitt slut slits de tillbaka in i hopplöshet.
Våra vänner på boenden som börjat rota sig i Västerås är nu chockade och förtvivlade. Nu måste de än en gång slita upp rötterna och gå mot en osäker framtid. Hur många gånger kommer de klara av att bli uppslitna innan de helt ger upp? Samhället i stort har satsat på dessa människor. Skattepengar har gått till att ge dem tak över huvudet och mat för dagen. Företagare har satsat pengar och tid på att dra sitt strå till stacken. Civilsamhället har visat att vi tillsammans besitter en enorm kapacitet att kunna hjälpa till, att finnas där det behövs när nöden är som störst. Nu riskerar regering och riksdag att rasera det vi tillsammans byggt upp under lång tid. Istället för att göra situationen bättre för våra medmänniskor här där de har börjat finna sig till rätta, flyttar de problemet någon annanstans. Naturligtvis får detta direkta och praktiska konsekvenser.
Ett exempel är den teatergrupp med i nuläget 10 nyanlända, Acting for Change, som TGVS startade i september 2016. Gruppen repeterar under våren två gånger per vecka med målet att producera en teaterföreställning i maj. Projektet som får bidrag av Kulturens Bildningsverksamhet och Operation Innovation Röda Korset, är ett exempel på ett väl fungerande integrationsprojekt med stor betydelse för de medverkande. Nu ska alltså nästan alla medlemmar försvinna från gruppen och projektet riskerar att läggas ner. TGVS har också under hösten i samverkan med Sensus med svenskundervisning drivit integrationsprojektet Stickcafét för kvinnor på Tomasgården. Dessa är bara två exempel på hur det viktiga integrationsarbetet som utförs av civilsamhället nu riskerar att försvinna.
Vi vädjar till regeringen och alla partier i riksdagen att snabbt ändra direktiven till Migrationsverken så att denna galenskap stoppas. Samverkan med kommuner och civilsamhället bör vara en naturlig del i det nya uppdraget. Nu verkar det som att byråkrati styr, så ska det inte få vara.
En del säger att övriga Europa inte tar sitt ansvar. Det är riktigt, det gör de inte, men även om det är så måste vi fortsätta ta vårt ansvar. Och det gör vi med glädje – våra nyanlända är en ovärderlig tillgång till vårt samhälle.